Stora stjärnor, men ack så få titlar. Det var Manchester United under större delen av 1970- och 80- talen. Men ändå alltid lika populära. Ett äkta storlag.

PROLOG

MAMMA SYDDE FAST Manchester Uniteds klubbmärke på min röda tränings-overallsjacka. Ingen av oss visste egentligen vad det innebar, förutom att jag sett en kille på tv vid namn Mickey Thomas. Ytter i Manchester United. Enastående spelare, enligt mig. Och så dök det där tygmärket upp. Kom inte ihåg var vi fick det ifrån, men känslan när jag steg ut på bostads-områdets gräsplätt med bollen i hand för att lägga några väl avvägda skott mot det naturliga målet mellan två stora björkar … Ja, den var högtidlig och mitt namn var Mickey Thomas.
 
Manchester United var Poas lag. Han var äldre än oss andra småkillar när vi gick stenhårda fotbollsmatcher i en lekpark som låg i anslutning till ett dagis. Trämål utan nät. Sura grannar om bollen hamnade på deras tomt, vilket den g jorde med jämna mellanrum. En minst sagt ojämn spelyta som dessutom stördes av en sandlåda med gungställning ute på högerkanten. Kanske ändå inte så långt ifrån en engelsk fotbollsplan i december …
 
POA HADE ETT SKOTT värre än en hästspark, men för att vara schysst med oss yngre räknade han alltid till tre innan han lossade stora kanonen. Ett … två …. tre … Och så kastade vi oss alla åt olika håll för att undvika bollbanan. Poa hade dessutom alltid med sig egen boll. På kvällarna satt han och förde statistik på Tipsextramatcher. Allt med extrem noggrannhet på sin skrivmaskin. Det sades att han fått träna med Bodens BKs A-lag. Men eftersom han hängde med oss yngre blev han nog ingen stjärna.
 
Min kompis Henrik, däremot, som också höll på United, blev publicerad i Buster, eftersom Bodens BK:s 71-or tog sig hela vägen till det makalösa slutspelet bestående av fyra lag och där- med också ett reportage i Buster. Henrik nämndes dessutom som en av de tongivande spelarna.
 
En annan kompis, Fredrik, markerade jag ofta i heta derbyn mellan Bodens BK och Hornskrokens IFs pojklag. Som relativt långsam mittback blev jag ofta frånsprungen och mitt Kroken förlorade för det mesta med rätt många mål. De som höll på Manchester United verkade vara vinnare.
 
Jag nådde dock aldrig längre än en konstant frånsprungen mittback utan några omnämnanden i Buster. Sannolikt var Mickey Thomas helt enkelt en dålig förebild. Hans karriär blev aldrig vad den borde blivit och i slutet åkte han även dit för falskmynteri.
 
DETTA MANCHESTER UNITED som för mig inte är så mycket den gyllene generationen med David Beckham, bröderna Neville, Paul Scholes, Nicky Butt med flera. Nä, mitt – och sannolikt Poas – United var Martin Buchan, Gary Bailey, Arthur Albiston, Mike Duxbury, Mickey Thomas, Sammy McIlroy, Ray Wilkins, Steve Coppell, Bryan Robson, Norman Whiteside, Arnold Muhren, Paul McGrath och Frank Stapleton. Aldrig lika framgångsrika, men jisses vilka profiler.
 
Vi hade även ett internt och återkommande skämt, eller ja, kanske mer av ett påstående som vi skrockade åt, likt de experter vi ansåg oss vara, då Manchester United verkade satsa stenhårt på att vinna ligan inför varje säsong på 80-talet, medan alla (läs vi) visste att det aldrig skulle bli verklighet.
 
Likt Tottenham så tycktes deras pengar och storstjärnor inte räcka till för den finaste titeln. Det var som om det låg en förbannelse från eran med Matt Busby från slutet av 40-talet till slutet av 60-talet. En förbannelse vi visste att de aldrig skulle ta sig ur. Men det fick vi äta upp på 90-talet.

Annons