PROFILEN - BRYAN ROBSON

DET VAR ALDRIG SVÅRT att välja ut den störste profilen i United under Tipsextra-tiden. Det finns bara en – Bryan Robson. Måhända att han aldrig var lika magisk som George Best, Bobby Charlton eller Eric Cantona, men från först stund han klev in i Uniteds omklädningsrum med en prislapp vars ok få skulle klara att bära så var han ledaren med stort L. Alex Ferguson skrev själ i sin självbiografi: 
 
”Under alla mina år har det varit de starka personligheterna som format lagets agerande på planen. Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona: spelare som drivit igenom managerns och klubbens vilja.” (översättning: Olov Hyllienmark)
 
Robson drog dessutom lasset under en period då United inte plockade hem de finaste pokalerna, men ändå alltid fanns med. Om det inte varit för efterhängsna skador hade han garanterat spelat flest Tipsextra-matcher av alla.
 
Uppvuxen som Newcastle-supporter föll valet på West Bromwich i the Midlands, då de kändes som mest seriösa. Bland annat erbjöds ungdomsspelarna att bo i familjer istället för inackorderingsrum. Unge Bryan ansågs dock som alldeles för liten och tunn och sattes på specialdiet. Morgonen inleddes med en mix av råa ägg, sherry, socker och ett stort glas mjölk. Till middag minns han endast berget av potatis som serverades, sannolikt fanns där något annat också, men det är bara potatisberget som fastnat i minnet. Kvällen avrundades med en flaska Guinness.
 
DET BLEV GOODISON PARK som debuten skedde för West Bromwichs reservlag. En arena som 1966 varit värd för VM och storheter som Eusebio och Pelé hade svävat fram på dess gräsmatta, men andäktigheten försvann dock när de sprang ut på plan eftersom publikintresset för reservlagsmatcher inte stod i paritet med en VM-match.
 
Robson fick dock sin första känning på hur det var att möta de stora grabbarna då han vid ett läge försökte täcka bollen innan den gick ut över kortlinjen, vilket endast ledde till att han blev översprungen av den legendariske centerforwarden Joe Royle som var med i Everton för att komma tillbaka efter en lång skada. Bryan Robson fick några blessyrer och förband, men också blodad tand och snart var han redo för A-laget.
 
HAN BLEV EN av nyckelspelarna i en sällsynt generation för West Bromwich Albion, då de charmade England och Tipsextrapubliken i slutet av 70-talet. Inte minst i vad som senare utnämndes till den bästa Tipsextra-matchen genom tiderna när WBA vann borta mot Manchester United med hela 5-3. WBAs manager Ron Atkinsons aktier stärktes och snart värvades han till just Manchester United och det skulle inte dröja länge förrän Robson följde efter när han sommaren 1981 blev den dyraste engelske spelaren genom tiderna.
 
TV fanns på plats när Robson och frun Denise anlände till Manchester. Den annars så mediavänlige Ron Atkinson stängde till dörren då allt skulle finaliseras innan press släpptes in igen. United hade först erbjudit en miljon pund medan WBA önskat hela två miljoner, vilket då var en helt osannolik summa.

Annons

Till slut blev det 1,5 miljoner pund. Vid det laget var Robson redan etablerad A-landslagsman för England efter debuten 1980. Han hade också anlagt en för ti- den populär permanentad frisyr. Ett märkligt mode som endast höll några få år efter att Kevin Keegan, Graeme Souness och Terry Mc- Dermott varit stilbildande. Robson hänvisar till att den var praktisk och att det inte handlade om ett modeintresse.
 
ROBSON ÄR DOCK tveklöst Uniteds störste profil under den tunga tiden på 80-talet. För Tipsextra-tittarna blev det hela 21 matcher, vilket låter mycket men om det inte varit för alla skador, skulle det kunna varit det dubbla. Tidigt tog han över lagkaptens- bindeln för Manchester United så- väl som för landslaget, båda gång- erna på bekostnad av lagkompisen och mittfältskompanjonen Ray Wilkins som drabbades av en skada i ett läge då karriären verkligen hade tagit fart.
Och i samband med ett derby mot Manchester City bestämde sig Robson för att alltid bära tröja nummer sju. Egentligen var det inte svårare än att han hade gjort fler bra matcher i den tröjan än någon annan, särskilt med tanke på att han i unga år spelat på de flesta platser. Traditionellt sett tillhörde sjuan högerbreddaren och i detta fall Steve Coppell. Men det var helt okej för Coppell att Robbo tog hans tröja.
 
BRYAN ROBSON NÄMNER i sin självbiografi tyngden på axlarna. En tyngd som blev allt svårare att bära ju längre tiden gick, då Ron Atkinson inte lyckades bryta dominansen från Liverpool och Everton. Två FA-cuptitlar räckte inte långt.
 
1986 anländer Aberdeens demonmanager Alex Ferguson med uppgiften att bryta Merseyside-lagens dominans. Med en ”hårtork”, vilken Robson endast fick uppleva en gång. Och allt var Paul Gascoignes fel. United ligger under i halvtid mot Newcastle och varken Norman Whiteside eller Robson har lyckats stänga ned Gazza, som gjorde lite som han ville. En rasan- de Ferguson närmade sig Robson som då ställde sig upp och gick till motattack med erkännandet:

”Do you think I want to play as badly as I am in front of all my family and mates? I’m trying, Gaffer, but the kid’s not bad.”
 
Ferguson replikerade skrikande: ”Well, get your finger out.”
 
Och sedan ebbade allt ut. Robson intygar dock att han inte hade mött en enda manager som kunde påvisa sånt raseri som Ferguson, ofta väldigt nära och rakt upp i ansiktet. Och ofta var det enskilda spelare han gav sig på. Därav uttrycket hårtorken. Ibland handlade det om att bara koncentrera sig på att inte börja flina eller skratta när det såg väl komiskt ut, eftersom då skulle helvetet braka lös.
 
I SAMMA ÖGONBLICK som spelarna fick veta att Alex Ferguson skulle ta över efter Ron Atkinson, utbrast högermittfältaren Gordon Strachan: ”Oh, no!” Skotten Strachan hade lämnat Aberdeen, just för att det skar sig med Ferguson. Det skulle heller inte dröja länge innan han lämnade United och sedan vann ligan med Leeds United 1991/92.
 
Men Robson hängde kvar även om karriären gick mot sitt slut under Ferguson. Till slut kom det som Robson väntat på. Alex Ferguson kallade honom till sig och meddelade att han behövde vila. Vid det laget var Paul Ince och Roy Keane förstaval och Robson insåg att Ferguson ansåg att han höll på att bli för gammal, men han blev ändå delaktig i två efterlängtade ligatitlar (1992/93 samt 1993/94).
 
Säsongen 1994/95 blev inte bara den sista Tipsextra-säsongen utan även säsongen då Bryan Robson drog vidare till Middles- brough. Det blev 465 matcher för United, tre FA-cuptitlar, en cupvinnarcup samt två ligatitlar. Dessutom 90 landskamper för England. En epok var över.