TIPSEXTRA

NÄR TIPSEXTRA STARTAR ömsar Liverpool fortfarande skinn och den absoluta lägstanivån nås i en match mot ett defensivt och desperat kämpande Watford den 21 februari 1970. Shankly skäller ut spelarna efter noter, särskilt med tanke på att de inte kunde rå på den negativa fotboll han hatade så intensivt.

Faktum var att Shankly inte skällt så mycket på den första stora generationen under 60-talet, men i början av 70-talet blev det allt vanligare. Han krävde att få se den vackra fotbollen och så länge laget inte presterade blev anspänningen för stor. En viss vänsterytter vid namn Steve Heighway fick också sitt genombrott. En spelartyp Shankly var svag för i stil med Ian Callaghan och Peter Thompson.

1971 STÄLLS LIVERPOOL mot Everton i FA-cupens semifinal. Ärkerivalen och de regerande ligamästarna hade problem och var på väg hem efter att ha fått respass i Europacupen. Dessutom hade deras manager Harry Catterick insjuknat på hemresa. Liverpool vinner semifinalen och även om det blir förlust i finalen mot Arsenal där Shankly inser att lagbygget inte är klart ännu, så blir det en vändpunkt i kampen om Merseyside.
 
Den sista pusselbiten anländer i augusti 1971 – Kevin Keegan. Ligaseger och vinst i UEFA-cupen 1972/73 är beviset på att Shankly lyckats med ännu ett extraordinärt lagbygge. I samma fina anda som under 60-talet. Eller till och med bättre. FA-cupfinalen 1974 mot Newcastle anses av många som den absoluta toppen, då ett Liverpool anfört av Steve Heighway och Kevin Keegan kör över Newcastle United.
 
Samtidigt kablas tv-bilder ut på en Shankly som sittande på bänken ger instruktioner, utan att för den skull lysa av glädje. Sannolikt i iver över att han likt en golfare inser att han går den perfekta rundan, men du får aldrig slappna av. Fotbollen var magisk och Liverpool vann med 3–0, vilket var i underkant.
”Bara” ligacup- och Europacupbucklan att visa upp inför säsongen 1981/82. Managern Bob Paisleys vinstmaskin ångade dock på och tog tre ligatitlar på raken efter den ovanligt dåliga femteplaceringen 1980/81. På denna samlarbild från tidningen Buster 1982 ser vi en trupp som dominerade engelsk och europeisk fotboll.
Den 12 juli 1974 ska Shankly presentera nyförvärvet Ray Kennedy från Arsenal. Han avslutar med att meddela sin avgång. En chock för de flesta. Men detta är något Shankly funderat över en period och i omklädningsrummet efter FA-cupfinalen kände han tröttheten efter alla dessa år och ett beslut togs just där och då. Sannolikt något motvilligt får Bob Paisley kliva in. Kontinuiteten förs vidare och Paisley är nog vassare rent taktiskt.
 
Visserligen lämnar Keegan för Hamburg SV 1977, men istället anländer en viss Kenny Dalglish från Celtic. Skotten skulle bli den kanske allra främste Liverpool-spelaren någonsin. Fler spelare anlände, såsom Terry McDermott, Phil Neal och inte minst den elegante mittbacken Alan Hansen och mittfältsdynamon Graeme Souness.
 
POKALERNA REGNADE NÄSTAN över Merseyside och spelet hade förfinats till den grad att det började likna totalfotboll. Tanken att hålla boll och dra ned på tempot som utvecklats under Shankly och efter allt spel i Europa togs till ligan och visade sig smått överlägset. Vinnarmaskinen var inte bara väloljad, den levererade också något vackert! Liverpool-spelarna var inte särskilt överlägsna individuellt sett, vilket märktes på exempelvis landslagssamlingarna. Men tillsammans i en röd tröja blev de omänskliga.
Stilstudie av Kenny Dalglish på framsidan av Tipsboken 1980/81. En makalös spelare. Dessutom iförd ett klassiskt matchställ.
Herrar som Ronnie Whelan, Alan Kennedy, Phil Thompson, Mark Lawrenson, Ray Kennedy, Jimmy Case och Sammy Lee fick superkrafter på Anfield. Spelare ersattes löpande likt nya kugghjul, såsom det inte fanns enklare saker. Bara det faktum att Liverpool endast använt sig av 91 spelare i Tipsextra, trots hela 65 matcher, talar sitt tydliga språk. Och allra mest stabilt var det i slutet av 70- och början av 80-talet.
 
BOB PAISLEY VALDE ATT SLUTA i samband med säsongen 1982/83 som den då mest framgångsrike managern genom tiderna. Joe Fagin övertog ansvaret och framgången fortsatte, men Heysel-tragedin 1985 lade sordin på hans tid, trots att han säsongen 1983/84 tog hem tre titlar (ligacupen, ligan och Europacupen). 1984/85 vann Everton ligan och Manchester United plockade hem FA-cupen.
 
Istället tar spelarlegendaren Kenny Dalglish över ett Liverpool som inte längre får ses som favoriter till ligasegern, men återigen skulle vinstmaskinen visa var skåpet skulle stå. Klubben som var som bäst när det gällde som mest.
 
LIVERPOOL VANN TILL SLUT ligan 1985/86 efter en nästan osannolik spurt. De landade två poäng före Merseyside-rivalerna och regerande mästarna Everton och fyra poäng före West Ham United. Dessutom tvålas Everton dit ännu en gång i FA-cupfinalen, efter underläge i halvtid.
 
Liverpool FC blev därmed det femte laget i historien och tredje under 1900-talet att ta hem The Double (den riktiga, det vill säga ligan och FA-cupen). Vändningen på Wembley tydde på klass och karaktär, men den största bedriften var nog den fenomenala ligaspurten. Ett bevis på vilket otroligt lag managern Kenny Dalglish hade till sitt förfogande. Synd bara att de inte fick visa det i Europa, då samtliga engelska klubbar var avstängda efter Heysel-tragedin.
Ray Clemence och Emlyn Hughes blev kanske de två viktigaste inledande nyförvärven i samband med generationsväxlingen inför 1970-talet.
BORTSETT FRÅN NOLL POKALER 1986/87 fortsatte framgångsvågen och säsongen 1987/88 var man återigen ack så nära en dubbel. Total dominans i ligan, men Wimbledon skrällde i FA-cupfinalen. Visserligen förlorades ligan i den sista sista minuten på säsongen 1988/89 hemma på Anfield mot Arsenal, men FA-cupen vanns i en av de mest känslosamma finalerna på Wembley genom alla tider, då Everton återigen besegrades med 3–2 efter förlängning.
 
Allt präglades dock av Hillsborough-katastrofen, där 96 Liverpool-fans dog i samband med semifinalen mot Nottingham på Hillsborough i Sheffield. Trycket på Liverpools läktarsektion blev för stort efter att polisen släppt på avspärrningarna så folk klämdes ihjäl mot de då höga stängslen som hindrade fans från att springa ut på plan. Tragedin skulle senare knäcka Kenny Dalglish själv.
 
Det sägs att han besökte varje begravning och i samband med ligasegern 1990 sviktade engagemanget, vilket tog slut 1991 i samband med en FA-cupmöte mellan Liverpool och Everton som krävde två omspel, där Everton till slut vann. Men det första omspelet på Goodison slutade 4-4 efter att Liverpool haft ledningen lika fyra gånger och Everton kvitterat lika många gånger. Dalglish hade tappat lusten för fotboll och avgick.
 
För oss svenskar kunde vi dock glädja oss åt Glenn Hyséns framträdande roll i Liverpools sista stora suck. Tyvärr föll han inte i den nye managern Graeme Souness smak, utan blev en av flertalet offer i den utrensning som skulle leda till nya framgångar.
 
Men på något sätt tappade man också kärnan i det Liverpool som nu dominerat i två decennier. Undan för undan föll allt ihop och Liverpool skulle aldrig återhämta sig. Visst nya titlar skulle följa, men just ligan hade man tappat sitt järngrepp om. Liverpools sista Tipsextra-match var mot Nottingham Forest och slutade oavgjort 1–1 på City Ground. En av de nya stora stjärnorna – Robbie Fowler – gjorde målet.

Annons