Legendariske tränaren Bill Shankly.

TIDEN FÖRE

”COME ON NESS, I’ll take you to the training ground.”
 
Bill Shankly var nedstämd. Det gick inte som det var tänkt sedan han anlänt från Huddersfield. Det fanns inga pengar och han hade precis fått nej till att köpa Jackie Charlton, som senare skulle gå till Leeds och vinna VM med Englands landslag 1966. Melwood var en katastrof till träningsanläggning.
 
Liverpool låg fortfarande i andradivisionen med spelare som inte alls var tillräckligt bra för högre sfärer. Hustrun Ness och barnen hade trivts i Huddersfield, men Liverpool var något helt annat. En stad som andades fotboll, rakt igenom. På samma sätt som Bill Shankly själv. Fotbollen var hans respirator och när den till slut togs ifrån honom skulle det inte dröja länge förrän livet tog en ände.
 
Men där och då i 60-talets början var han för första gången tveksam om han valt rätt. Shankly ställde frågan rakt ut om de inte skulle flytta tillbaka till Huddersfield. Uppgiften kändes omöjlig. I det läget gav Ness Bill kraften att stanna och slutföra det han hade påbörjat. Något som säkert varje enskild Liverpool-supporter världen över kan vara tacksam för.
 
MEN DET FANNS EN TID FÖRE SHANKLY. Klubben bildades när Everton FC lämnade sin hemmaplan Anfield Road för att på andra sidan Stanley Park bygga en ny arena. Ägaren till Anfield – John Houlding – behövde en ny klubb att hyra ut till och därmed bildades Liverpool FC. Före första världskriget lyckades Liverpool ta hem två ligatitlar (1900/01, 1905/06). Men även under mellankrigstiden blev det ytterligare två titlar (1921/22, 1922/23). När andra världskriget var över gick klubben in i en ny och tuffare fas. Klubben hamnade dessutom i andradivisionen. Och det blev Bill Shankly som lyfte dom ur eländet.
 
1959 lyckades Liverpools ordförande T.V. Williams locka till sig den karismatiske skotten från Huddersfield. Shankly centraliserade makten i klubben. Bland annat rensades det gamla skorummet ut för att tränarna skulle ha en plats att diskutera taktik. I The Boot Room diskuterade Joe Fagan, Reuben Bennet (senare Ronnie Moran) och Bob Paisley. Alla blivande legendarer.
 
TRÄNINGSANLÄGGNINGEN MELWOOD var som sagt i usel och det fanns inga pengar. Direktörerna gjorde lite som de ville och sålde bland annat den lovande ungdomsspelaren Johnny Morrissey till rivalen Everton bakom ryggen på Shankly, som givetvis blev förbannad och nästan sa upp sig.
 
Allt resulterade i att tidigare nämnde John Moores, den rike Littlewoods-ägaren, och dessutom huvudägare i det då rika Everton tog sitt ansvar som minoritetsägare i Liverpool och förde samman en viss Eric Sawyer, direktör på Littlewoods, men med en förmåga att handskas med stora personligheter som Bill Shankly. Sawyer såg till att pengar fanns, medan Shankly fick styra helt och hållet avseende vilka spelare han ville ha.
 
På så sätt, tillsammans med arbetet med hans coacher i The Boot Room, startade bygget av en storklubb och en förening som Shankly skulle göra större än en vanlig fotbollsklubb. Staden Liverpool är – och var framförallt på 60-talet – helt fotbollsgalen. Och Shankly passade som handen i handsken. Talade med allt och alla om fotboll.
 
Dessutom tog han hem titlar. Staden Liverpool stod på toppen, inte bara fotbollsmässigt, utan det fanns fortfarande jobb i hamnarna och dessutom musikundret med Beatles i spetsen. Bill Shankly var medelpunkten, likt en liten Messias i en fotbollsälskande stad. Men det där samtalet med Ness på Melwood var nog rätt avgörande ändå…
 
LOJALITET OCH KONTINUITET är två nyckelord som skulle gälla. Inte minst hos spelarna krävdes lojalitet i form av skötsamhet och att ställa upp på de värderingar och metoder som gällde för Shankly. Annars blev de inte kvar länge i klubben. Festprissar var inte välkomna och Shankly hade en vurm för socialism, vilken kanske inte alltid grundade sig i att han egentligen visste vad den innebar. Men kontakten med folket, det vill säga publiken på Anfield och då särskilt The Kop, var något som kom naturligt för Shankly.
 
Och han tvekade aldrig kring det faktum att fansen var de viktigaste. Inte spelarna.
Receptet på plan handlade det om att låta bollen göra jobbet. ”Pass to the nearest red shirt.” Shankly själv stod ofta ivrigt och väntade på det avslutande Five-a-side-spelet där han deltog med frenesi. Inledande nyckelvärvningar blev två skottar. Centerhalven Ron Yeats och anfallaren Ian St John. I klubben fanns redan den engelske forwarden Roger Hunt.
 
TILLSAMMANS MED den begåvade högerbacken Chris Lawler och yttern Ian Callaghan började lagbygget ta form. Där fanns också en ung Tommy Smith som skulle bli Liverpools egen polis. En hårding utöver det vanliga, en nödvändighet på 60-talet. Den sista pusselbiten blev en högerytter. Peter Thompson värvades. I samband med första ligatiteln 1963/64 fanns allt på plats och The Motivator var på väg mot stordåd. Han skällde sällan, men hade svårt att inse att någon var bättre än honom själv och hans spelare. Han formade sina förklaringar i enlighet med den logiken. En av 70-talslegendarerna Emlyn Hughes konstaterade:
 
”Some of his statements were the most ridiculous, utterly stupid things you could hear but you believed them because he did.”
 
1965 tog Liverpool hem den efterlängtade FA-cupen och i samband med Europacupsemifinalen mot Inter paraderades den framför publiken. Säsongen därefter (1965/66) togs ännu en ligatitel. Merseybeat, Beatles och fotboll. Liverpool och Shankly var på topp. Klubben var bäst, visserligen utan att betala några magiska löner. Det handlade om ett kollektiv. Ett vackert spelande kollektiv.
 
Kanske var det ändå så att 60-talsgeneration borde tagit än fler titlar med tanke på vilken fotboll de kunde prestera när det stämde. Och mot slutet av decenniet kämpade Shankly med en generationsväxling som han kanske dragit på lite för länge. Där fanns dock två herrar som skulle bidra till Liverpools pånyttfödelse, vilka båda anlände innan det nya decenniet. Målvakten Ray Clemence och backen Emlyn Hughes.

Annons