PROLOG

JAG SPRINGER genom rummen i lägenheten. Jag skriker. Frustration. Inte en av mina stoltaste ögonblick, men ändå ett ögonblick som aldrig kan förträngas. Mitt Everton såg ut att gå mot en säker seger i FA-cupfinalen 1986; dominerade första halvlek och 1–0 kändes i underkant.

Jag bubblade av uppdämd frustration mot Liverpool FC från alla säsonger sedan jag blev intresserad av engelsk fotboll. Mitt Everton hade precis missat dubbeln för andra säsongen på raken, men nu kunde vi åtminstone förhindra att Liverpool som blott den tredje klubben under 1900-talet tog hem dubbeln (liga- och FA-cupen). En av oerhört få meriter som undgått den stora röda maskinen. Dittills.

Men allt slutade som vanligt. Liverpool vaknade till i andra halvlek och den gamle Everton-supportern Ian Rush gjorde sin vana trogen ett par mål på oss och den röda sidan kunde ståta med sin första dubbel någonsin. Och jag sprang, skrek och slog i väggarna. Min kompis Linkan var en av dom som fastnade för Liverpool på 80-talet. Han gillar att vinna, så det passade alldeles utmärkt, då.

Liverpool hade nog så många fans att det gick att dela in Tipsextra-kollektivet i två delar, de som älskade Liverpool och de som var livrädda för Liverpool.

Jag hörde många historier om troll i skogen och senare skrämdes vi unga med videovåld, exempelvis Motorsågsmassakern som var en av få filmer som mina i övrigt rätt liberala föräldrar var noga med att jag inte skulle få se.

Men … hade de inte sett Kenny Dalglish vända i straffområdet, Ray Kennedy komma på bortre stolpen, Graeme Souness sparka ned en motspelare eller – och detta var det värsta – upplevt John Barnes flyter fram på vänsterkanten och du vet att inlägget kommer och du vet att Ian Rush eller John Aldridge finns därinne. Du vet också att det inte finns något att göra åt det. Du trycker kudden mot ansiktet och biter hårt, bara för att få höra jublet från The Kop när Liverpool gjort ytterligare ett mål.

Matchprogram från 1969, då Liverpool tog emot Chelsea och Bill Shanklys lag var inne i en generationsväxling. Fortfarande ett topplag, men inte i nivå som några år tidigare.

SOM LIVERPOOL-SUPPORTER måste det ha varit en makalös känsla att under hela 70- och 80-talen veta att man ändå alltid skrattar bäst och sist. Och inte nog med att de var oövervinnerliga när det gällde som mest, de spelade dessutom en fantastisk kortpassningsfotboll som jag än idag kan sakna att förfäras över och samtidigt beundra. Det var så vackert och det verkade inte spela någon roll vilka gubbar de hade plan.

På samma sätt som man idag hyllar FC Barcelona och deras genetiska kod i form av tiki takan, så kan man mycket väl göra detsamma med Liverpool Football Club på 70- och 80-talen.

MEN FRÅN OCH MED 90-talet intog klubben en ny roll. Fortfarande oerhört populär, men ingen vinnarmaskin längre. De yngre Liverpool-fansen bottnar istället i samma tradition som många andra som håller på historiskt tunga klubbar.

Den där lite bitterljuva känslan att visst, vi vinner inte allt, men vår historia är så mycket rikare än någon annans. Även Linkan har numera vant sig vid att inte vinna hela tiden.

Liverpool FC har en historia som få andra klubbar i världen kan matcha. Om ens någon. De har varit med länge och dessutom framgångsrika tidigt under 1900-talet. Men den stora nästan orimligt magiska epoken har de en enda man att tacka för och hans namn är Bill Shankly.

Annons