TIPSEXTRA

LIGGANDESMARKEN sträckte han upp händerna i luften. Den bohemiske eleganten Charlie George hade precis avgjort FA-cupfinalen 1971 med ett makalöst mål och Arsenal hade tagit hem The Double (ligan och FA-cupen) som blott den andra klubben under 1900-talet.

En makalös triumf av ett lag som nog få trodde – om ens någon – skulle klara av bedriften innan säsongen startade. Charlie George var stjärnan som glimtade till alldeles för få gånger, men just då var han den hjälte som alla Arsenal-fans önskade. Den allra första Tipsextra-matchen med Arsenal var semifinalen samma säsong. En fantastsisk tillställning mot Stoke City som slutade 2–2.

Annons

En tuff period följde för Arsenal där en viss Liam Brady skulle representera ljuset. Irländaren hade allt. Blicken för spelet, balansen, kvicktänktheten, skottet, bollkontrollen och förmågan att flyta fram på plan. Aldrig någonsin i tidsbrist, något han hade och har gemensamt med alla riktigt begåvade spelare. Liam Brady gjorde Arsenal bättre än vad de var.

Irländaren ledde Arsenal till tre raka FA-cupfinaler från 1978–80 samt en Cupvinnarcupfinal 1980. Tyvärr blev det endast en pokal och det var i FA-cupfinalen 1979 mot Manchester United. En oförglömlig tillställning som anses som en av de stora FA-cupklassikerna. Arsenal tog ledningen med 2–0 och Liam Brady var delaktig i båda målen. När det var fyra minuter kvar stod det fortfarande 2-0. När det var en minut kvar stod det 2–2! Publik, spelare, ja, hela Wembley var i chock. Oavsett sida.

Med en minut kvar att spela och alla väntarförlängning flyter så Brady fram på det där karakteristiska viset. Han lägger ut bollen på vänsterkanten till Graham Rix som med sitt inlägg finner Alan Sunderland som bara har att raka in bollen i öppen målbur. Några historiskt oförglömliga moment av ett spelgeni avgjorde finalen när alla trodde något annat.

Liam Bradys vänsterfot var något utöver det vanliga. En mittfälts-maestro. Centern Malcolm ”Super Mac” Macdonald ska ha sagt att när bollen var utanför det egna straffområdet, tog Brady över. De andra lunkade därmed fram till motståndarnas straffområde, kanske småpratandes med varan- dra, då de visste att Brady skötte allt på mittplan och väl framme vid motstånd- armålet så kommer det perfekta inlägget.

Det är så stora stunder blir till och stora spelare skriver in sig i historien. Det året blev han som förste icke engelsman vald till PFA Player of the Year och tidigare under säsongen gjorde han ett av de vackraste målen i ett London-derby i en 5–0-seger mot Tottenham. 1980 lämnade Chippy The Gunners för Juventus.

Arsenal ömsade skinn under andra halvan av 80-talet och plötsligt dök de upp nya, unga namn, vilka var redo för stordåd. 1987 tog man hem ligacupen, vilket var en fingervisning om vart den skotske managern George Grahams bygge var på väg. Men det var inte klart och från 1988 och framåt skedde flera förändringar, exempelvis föstes lagets lagkapten och stjärna Kenny Sansom ut från förstaelvan.

Istället tog den unge mittbacken med de naturliga ledaregenskaperna Tony Adams över. Lee Dixon kom in som högerback, Nigel Winterburn tog över Sansoms position och så skapades konkurrens mellan rutinerade David O’Leary och värvningen från Stoke – Steve Bould.

George Graham byggde ett lag med syftet att i förstone stabilisera i de bakre regionerna, något som undgått få. Men laget var komplett och inte minst mittfältet imponerade. Hålet efter den forne speluppläggaren Liam Brady var något som The Gunners inte lyckats täppa till under 80-talet. Åtminstone inte med spelare som Stewart Robson, Steve Williams, Ian Allinson med flera. Visst fanns där en begåvad Paul Davis och Bradys gamle radarpartner Graham Rix, men det klickade inte.

Plötsligt började Paul Davis visa upp sin stora potential. Köpet av den alltid så stabile och användbare Kevin Richardson från Everton tillsammans med yngre herrar såsom Michael Thomas, Martin Hayes, Paul Merson och David Rocastle tydde på att något stort var på gång. Eller kanske till och med grunden för ett riktigt mästarlag.

Särskilt David Rocastle var en spelare som togs till Arsenal-fansens hjärta. Fostrad i den egna klubben och upptäckt med dribblingskonster i Lewisham. Just säsongen 1988/89 skulle bli hans bästa, men avskedet från hans älskade The Gunners skedde redan 1992 efter att han fick allt svårare att platsa. George Graham hänvisade vid ett par tillfällen till att Rocastle var för dåligt tränad. Endast 33 år gammal förlorade David Rocastle kampen mot cancern. Han är för alltid saknad.

Man hade nosat på toppen 1987, men inte i längden klarat av att hålla ut mot mästarna Everton, tvåan Spurs och trean Liverpool. Detsamma 1988, då Liverpool hade en makalös säsong och sopade hem ligan rätt överlägset. 1988/89 tog Arsenal initiativet och hade faktiskt ledningen mellan januari och maj. Skulle det gå? Var det verkligen möjligt att spöa maskinen Liverpool FC? Helt överlägsna 1987/88 och dessutom minns nog de flesta den fullkomligt bisarra slutspurten 1985/86, vilket till slut tog Kenny Dalglishs lag förbi Everton och West Ham.

Säsongen var förlängd efter katastrofen på Hillsborough. Liverpool var stukade, även om de nu stod väldigt nära ännu en dubbel. En väntande cupfinal mot rivalen Everton, men hela fem poäng bakom Arsenal. Liverpool visade åter klass, som så många gånger förr, medan Arsenal verkade ha drabbats av mästarfrossa. Det såg ut att bli samma gamla visa.

Liverpool spurtade och inför sista omgången var man programenligt i ledningen och kunde förlora sista matchen mot just The Gunners med ett mål och ändå lyfta pokalen. Unga Arsenal hade varit nära, men hur många gånger hade inte Liverpool under de två senaste decennierna visat sin förmåga att alltid vara bäst när det väl gäller.

Det berömda dubbellaget från 1970/71 är snart på väg att ömsa skinn. Lagets store ledare och lagkapten Frank McLintock såldes vidare. Alldeles för tidigt, enligt många.

Författaren och Arsenal-supportern Nick Hornby beskriver i boken Fever Pitch hur han efter många om och men tillåtit sig att tro på en titel, men när laget föll ihop mot slutet konstaterade han:

”För första gången förstod jag de kvinnor i tvåloperor som blivit så bittra efter ett misslyckat förhållande att de inte kan tillåta sig att bli förälskade igen: jag hade aldrig sett det som en valmöjlighet tidigare, men nu hade även jag blottat mig när jag borde ha förblivit hård och cynisk.” (översättning: Erik Andersson)

George Graham anlände med sin orutinerade trupp till Anfield Road. De måste vinna med två måls marginal. Två mål! På Anfield! När det verkligen gäller! Man kan nog jämföra det hela med Sveriges kamp mot Sovjet i hockey i slutet av 70- och början av 80-talet.

I princip ställde Graham upp med en fembackslinje med Dixon till höger, Bould, O’Leary och Adams i mitten. Nigel Winterburn till vänster. Det handlade om att hålla ut. Unge Michael Thomas fick den svåra uppgiften att styra upp mittfältet och stångas mot Steve McMahon samt rutinerade Ronnie Whelan. Med sig hade han Kevin Richardson, David Rocastle och Paul Merson. Alan Smith fick dra ett tungt lass som target player längst fram i banan.

Alan Smith gav Arsenal ledningen på nick efter frispark. När klockan står89.30 blir Kevin Richardson liggande på plan. Skadad. Ligger kvar. Tiden tickar på över 90:e. Allt pekar på att Kenny Dalglishs Liverpool kommer att klara hem mästerskapet även denna gång.

Så kommer ögonblicket.

Lee Dixon skickade upp en lång boll som Alan Smith tog emot och skickade vidare till Michael Thomas som med lite halvtouch på motståndaren helt plötsligt blir fri med Bruce Grobbelaar. På övertid. På Anfield Road. Mot Liverpool. Allt hängde på detta avslut. Allt.

Unge Thomas placerade bollen kyligt i nätmaskorna. Ligasegrare!

Nick Hornby försökte sig på att beskriva känslan. Inte helt lätt. Först tog han utgångspunkt från orgasmen, men som metafor håller den inte riktigt, då den faktiskt går att upprepa kanske till och med inom ett par timmar. Dessutom finns det ju – särskilt för män – något förutsägbart med det hela. En ligatitel kan komma, men med decenniers mellanrum. Eller inte alls. Många fans får aldrig uppleva ett ögonblick som en ligaseger, särskilt inte efter ett manus som 1989.

Det finns helt enkelt inga känslor ett samlag kan alstra som ens är i närheten av de som ska-pas av en ligaseger i sista spelminuten. Hornby har faktiskt svårt att hitta några jämförbara upplevelser i livet. Möjligtvis ett barns födelse, men där saknas ju det centrala överraskningsmomentet.

Arsenal är nu inne i en ny storhetstid. Ännu en ligaseger 1990/91, FA-cupen och ligacupen 1992/93 samt Cupvinnarcupen 1993/94. I Tipsextra visas klubben mer än någonsin och herrar som Tony Adams, Steve Bould, David Rocastle, Paul Merson, Ian Wright, Alan Smith med flera skaffar nya fans åt The Gunners i Sverige. Den sista Tipsextramatchen för Arsenals del blir en mållös tillställning hemma mot Manchester United i november 1994. Lite typiskt med tanke på att begrepp som Grahams strikta defensiv, fyrbackslinjen med sin offside-fälla samt one nil to the Arsenal nu börjar nå mytiska proportioner.

Annons