PROLOG

MICKE. Han hade allt jag ville ha. Det finns alltid de som ligger i framkant – eller early adapters – som vi säger numera. Micke låg i framkant i just sin kontext, det vill säga hos oss som gillade engelsk fotboll och att leka krig. Han bodde med sin ensamstående mamma som ofta åkte till Spanien och  där inhandlades Action Man. En figur som till skillnad mot Big Jim hade han tillgång till riktiga uniformer från andra världskriget och därtill hörande vapen.

Riktiga vapen (ja, alltså miniatyrer av plast),och därmed slapp vi använda oss av Big Jim-gubbarnas campingutrustning när vi skulle leka krig under en period då krigsleksaker bannlystes i Sverige.

Mickes mamma köpte ofta med sig Action Man-prylar från Spanien och Micke förevisade oss dessa magiska leksaker, vilka var alldeles för fina för oss att beröra. Men vi fick skåda. Beundra.

Annons

Micke var först. Låg i framkant. Även när vi skulle tinga våra favoritlag paxade han Arsenal och Liverpool. Det senare laget för att en early adapter bör givetvis vara en vinnare, men Arsenal tingade han eftersom han visste att vi alla ansåg att de var coolast.

The Gunners. Han förevisade den extremt snygga vimpeln, medan vi andra bara gapade och fick – som vanligt – slåss om det som kom i andrahandsorteringen.

Minns hur namnen förtrollade: Liam Brady, Pat Rice, Pat Jennings, Sammy Nelson, Graham Rix, Kenny Sansom, Alan Sunderland, Brian Talbot, Frank Stapleton … Det låg alltid något magiskt skimmer över Arsenal i slutet på 70-talet.

Men de var egentligen inte så framgångsrika, inte som de skulle bli under George Grahams och Arsene Wengers eror. Därför har jag alltid så svårt att bli nostalgisk med min Arsenal-kompis Mats, som tog klubben till sitt hjärta på 90-talet. För mig är Arsenal i första hand inte Tony Adams, utan Liam Brady och jag har ofantligt svårt att förlika mig med uppfattningen att David Seaman håller samma nivå som Pat Jennings …

SOM UNG FÖRHOPPNINGSFULL 15-åring skickade jag en artikel till Aftonbladets Stefan Thylin, den främste eng- elske fotbollsexperten vi hade. Hans kolumn på söndagarna efter matcherna missade jag aldrig. Han svarade lite senare. Brevledes. Imponerad av mina kunskaper och framåtanda samt med rådet att fortsätta skriva och på så sätt förbättra språket.

Men framförallt avslöjade han sitt favoritlag – Arsenal – vilka precis hade fått stryk av mitt Everton med 6–1. Jag var därmed den första, ende och mest priviligierade i kompiskretsen (åtminstone ur mitt perspektiv) när jag satt inne med sådan insider-information!

Tipsextra bjöd därmed på flera Arsenal-skepnader. Dubbelvinnarna i början på 70-talet som sedan gick in i pokaltorka, för att från andra halvan av 80-talet gå in i  en riktig storhetstid som ebbade ut något först de två sista säsongerna i Tipsextra. En mäktig resa under perioden 1969-1995, men det hade nog inte Micke en tanke på när han tingade The Gunners någon gång runt 1980/81.

Annons